Senaste inläggen

Av attviljamabra - 10 januari 2015 23:41


Jag tror att jag just har förlorat den finaste människan jag nånsin mött.

Av attviljamabra - 1 januari 2015 21:26


Ja, nu är det nytt år och för mig känns det denna gång som en liten slags nyfödelse. 

Mycket har hänt och samtidigt ingenting. Gissar att det finns några fler där ute som känner likadant ;)

Jag har ju träffat en person, som verkligen fått mig att börja se mig själv på ett lite bättre sätt. Som inte låter mina tidigare inmatade erfarenheter fläcka ner nuet, utan vänder på mina tankar om mig själv till att bli mer positiva. Det är fantastiskt!
Man får aldrig sluta söka efter såna personer. De är värdefulla. Verkligen.

Har sänkt på medicinen som hjälpt mig mycket, vilket har rört till mitt inre mående igen. Det är så kul, när man inte känner av depressionen så är det som om man inte har mått så alls! Sen kommer den tillbaks och man påminns om du sjukt bottenlös den sjukdomen känns(inte är!). Folk som säger att depression är något riktigt livsfarligt, har rätt. Men, man får stänga av sin stolthet helt och hållet och låta andra ta ens beslut då. Såna som vill en väl, då kan man komma ur det där mörkret!

Snart börjar nya behandlingar i o m den nya diagnosen. Längtar efter att få prova kedjetäcke/bolltäcke! Hoppas att det ska kunna lindra min nattångest som sällan låter mig vara. Åh, vad jag längtar!

Hoppas att det är bra med er som kikar in här! Eftersom att många fortfarande hittar hit via googlesökningar, så antar jag att ni inte mår riktigt bra. Kom ihåg att våga lita på vården! Och de som finns omkring er som verkar vilja ert bästa. Släpp kontrollen och låt er styras tills ni är tillbaks igen! För det går inte att lita på sig själv längre då man tappat livslusten. Snälla kom ihåg det!


Av attviljamabra - 6 december 2014 22:55

Bloggen kommer att börja uppdateras mer ofta igen. Blir så glad när jag ser att ni fortfarande är många som tittar in. Det får mig att vilja skriva mer igen:)
Kommer också att svara på kommentarer som jag missat.

Kram och tack?

Av attviljamabra - 2 november 2014 23:02

Det här inlägget kan låta lite dumt, och jag är helt medveten om det, men jag lägger upp det ändå ifall det skulle kunna hjälpa någon.

Jag befinner mig ju i den fasen att de initiala reaktionerna efter övergrepp/våldtäkter är borta. Nu är det "gå vidare"-fasen som gäller, och den är rätt skrämmande också faktiskt, även fast att man lätt kan tro att det svåra då borde vara över.

  • Man har ingen aning om hur man reagerar på närhet länge
  • Man vet inte ifall olika sorters närhet väcker olika slags minnen och ger flashbacks
  • Kan man ha sex igen utan smärta?
  • Kan man lita på någon igen?
  • Kommer man att bli "sig själv" igen?


Så ni som känner igen er, eller bara är nyfikna, ska nu iaf få höra lite om hur det gått för mig efter dem övergrepp jag varit med om. Måste absolut halvt varna lite för privata detaljer osv. men jag hoppas det här kan hjälpa nån som är i en liknande situation som jag var i. Det är inte så ovanligt som man tror. Nu hoppar vi tillbaks några år i tiden:

Efter flertalet övergrepp i en relation plus ett av okänd man, så hade min kropp helt ställt in sig på att sex=smärta. Så fort något nuddade i närheten så kändes en knivskarp smärta. Det fanns liksom inget annat som muskelminnet och psyket kunde ha lärt sig eftersom att jag inte hade några andra upplevelser. När jag tog mig ur det förhållandet, så var jag alltså undermedvetet så inställd på smärta när något kom nära underlivet, att jag inte ens kunde sätta in en tampong. Känslan av en tampong var ungefär att jämföra med någon slags kniv som vreds om - oavsett om det var den minsta storleken p tampongen. 

Jag tog mod till mig för att gå till en gynekolog och frågade om hjälp för detta. Hon sa att det tyvärr inte fanns någon sådan hjälp i mitt län längre. 
Jag sa att jag gärna kunde åka till ett annat län, bara jag fick chans till nån form av hjälp, men fick svaret att det var fullt i köerna dit. 

Efter det gav jag upp. En bra tid. Gav upp tanken på att kunna ha sex smärtfritt och försökte rikta in mig på annat i livet.
Smärtan gjorde sig dock påmind varje månad vid mens och jag skulle använda tamponger, när jag tvättade mig i duschen och vid varje toabesök då jag torkade mig etc. Tillslut utvecklades det ett slags hat mot den delen av min kropp. Den kändes inte som en del av mig alls eftersom att den var så ologisk och gav så mycket smärta.

Tillslut fick jag nog och bestämde mig för att försöka behandla mig själv. Jag hade lärt mig i terapin mot depression att ifall man fejk-ler så reagerar kroppen ändå som att man ler på riktigt. Glädjeämnen frigörs och man lurar hjärnan till att tro att något är bra. Jag tänkte att jag kanske kunde använda det även när det kom till smärtan - eftersom att en sån slags smärta som jag hade oftast grundar sig i psyket. Jag började le varje gång jag gjorde något i närheten av underlivet, som att ta på mig trosorna och duscha mig där. Tillslut började jag även att le medan jag provade att föra in en tampong. Förhoppningen var att kroppen tillslut skulle sluta koppla det området till smärta och istället tro att det var något bra - något kopplat till gläde pga leendet.
Det låter ju säkert lite kul och såg säkert smått galet ut, men ja, jag var ju ensam när det skedde ;)

Jag höll på med detta väldigt länge. Månader och tillslut ett par år. Man måste vara så otroligt försiktig så att man inte skadar sig själv mer! Till en början märktes ingen skillnad och jag minns att jag grät av frustration några gånger för att jag kände mig så dum som ens höll på som jag gjorde när det inte fungerade. Men en dag så kunde jag i duschen - med mitt egna finger - tvätta mig där nere utan att det "skar" till! Då började jag vid andra duschningar göra lätta beröringar/tryckningar med fingret runtikring området mellan benen. Fortsatte även med tampongerna varje månad osv och började märka en liten skillnad där med. Leendet började kännas mer äkta under de här stunderna nu! Så fort nånting var i närheten av området som smärtade, så log jag järnet !! 

Tänkte tillslut att, okej, nu har jag nästan fått bort smärtan om man rör försiktigt med fingret. Men inuti? Jag har själv ganska långa naglar och tyckte utöver det också att det var lite obehagligt att själv börja känna efter där inne, så jag köpte en liten vibrerande form av klitorisstimulator. Den såg typ ut som en miniatyrdildo och var i ungefär samma storlek som ett finger. Jag sökte den minsta som fanns, eftersom att tanken var att tillslut våga sig in lite grann med den. En alltför stor "dildo" hade skrämt mig redan innan jag hunnit känna efter, så jag var nöjd med den lilla, smala, vibrerande sak jag fått tag i.

Efter ca ett år av till och från-tränande med den och leenden, så började smärtan försvinna även i slidan. Helt fantastiskt! Jag var så glad! Minns att jag tänkte att "jag kommer kunna skaffa ett barn UTAN att det behöver kännas som ett övergrepp under själva skapandet" :D "Jag kommer kunna ha en mysig bröllopsnatt som andra" "Jag kommer att kunna träffa någon jag älskar och få komma nära utan att gråta av smärta". Det bara flödade glädje i tankarna.

Helt ärligt så vet jag inte om det var metoden i sig som fungerade, eller om det bara var så att kroppen och psyket behövde några år på sig att få läka på riktigt, men någonting hände iaf!

Ifall det inte finns någon hjälp att få, så kan man alltid försöka prova sig fram väldigt försiktigt på egen hand. För mig kändes det just då som att det inte kunde bli värre. När det var som värst så grät jag ju vid toabesök. MEN jag tror att man ska kunna få hjälp för sånt här? Jag har hört såhär i efterhand att det finns både operationer och terapier att prova. Så nog kan jag känna att min dåvarande gynekolog kunde ha försökt på något sätt. Kanske hade det sparat mig några år? 

Det jag vill avsluta med är att jag idag kanske är aningen mer känslig för smärta och alltför hårda tag i den regionen, men att jag kan fungera och göra det som man ska kunna få göra tillsammans med den som man älskar
.

 

 

Av attviljamabra - 18 oktober 2014 21:39

Det var länge sedan jag var inne här. Känns nästan konstigt att skriva.

Det har hänt mycket och jag har väl "förlorat" stunder då jag inte har något att göra och därför tidigare hunnit skriva. Det är positiva saker som dykt upp och jag är glad att det är så. Det är verkligen härligt att få känna att det finns saker att leva för hur hullerombuller man än är i huvudet/själen.

Vill bara säga till er som är mer eller mindre kroniskt självmordsbenägna att även ifall inte dödslängtan kanske inte försvinner helt, så vet jag att det är många som lyckats skapa dem liv som gör att valet att leva i stort sett alltid är självklart även fast en liten dragning emot att avsluta livet finns kvar. 
Jag tänker inte längre se det som att jag är vare sig kroniskt suicid eller kroniskt deprimerad. För nu ska jag satsa på att leva som jag önskar och få igång livslusten därefter :)

Inte låta livet ändra på mig, utan förändra livet istället. 

Faran med depression är att den medför en känsla av att ens situation är helt unik - och därför omöjlig att lösa trots att man ser andra besegra sjukdomen. Man är helt säker på att ingen behandling fungerar på en själv, att ingen annan känner samma sak (trots att de också är deprimerade, sitter i knipor osv).
Faktum är att man skulle kunna se en människa i exakt samma situation som en själv och se massvis med lösningar för honom/henne, men ändå var helt 100% säker på att inget kan lösa ens egna problem. 

Däri ligger faran, och den måste man upplysa om. Att man inte längre kan lita på det egna omdömet. 

Kämpa på och sök all tänkbar hjälp. Den skulle inte finnas ifall den inte bevisligen kan fungera!



Av attviljamabra - 11 september 2014 22:30


Ja, så känns det nu. Det är rätt så illa när det är censurerade fula ord med :p

Avskyr dippar, men det är ingen vanlig dipp. Det är nån slags Tvivla på mig själv-ångest. 

Är så mycket nytt som händer nu. Med allt nytt som man tar sig an så kommer också risken att man misslyckas. Kanske har jag tagit på mig lite för mycket? Vet inte. Sak samma. 

Saknar framtiden. Eller längtar efter den, heter det. Men det känns ändå som att jag snarare saknar den.

Känner mig bara så himla ledsen. Då ska man gråta, men ja, börjar jag nu så kommer jag inte kunna sluta alls.

I morgon, i morgon ska jag vända på det är. Punkt.

Av attviljamabra - 7 september 2014 16:22


Eftersom att fok är så gulliga och kikar in här även nu när jag inte skrivit något så vill jag bara säga att det är för att det har varit fullt upp! Men jag ska bli bättre, gillar ju det här :)

Nu när jag vet att jag kommer att få studera så är lyckan gjord. Att man sen även hittat så fina människor på den här sidan är än bättre :) 

Men nu till bloggens egentliga handling^^ Jag har anmält mig för att hjälpa till med kvällar för de hemlösa och missbrukande här i stan. Känns så himla bra och jag inser att det är ju sånt här som jag vill göra. Det är sånt här jag alltid velat göra. Så nu väntar jag svar och hoppas kunna göra något bra för andra som mår dåligt. 

Har börjat röra mig mer och mår bra av det :) Känner mig lite nyttig igen till och med^^ 

Inte behövt ta Stesolid nå mer om kvällarna heller, vilket känns skönt. Drogfri igen! Vilket kan vara bra om jag ska hjälpa människor med drogproblem...

Däremot har jag en lite jobbig sak i tankarna, i och med utbildningen så ska jag gå på en obduktion. Den kommer att hålla på i några timmar och jag kände först att det fixar jag! Men ju mer jag tänker på det så inser jag att det ju är ganska hemskt :S Att se en kropp öppnas upp på det sättet går ju emot ens instinkter om att vilja läka och hjälpa. Jag googlade ordet obduktion och de bilder som kom upp var de som fick mig att inse att det här är mer groteskt än vad man föreställer sig. 

Att se en död kropp, det klarar jag, men att se den skäras i och öppnas. Jag vet inte. Känner att jag är inne i en positiv period och är lite rädd att jag ska vara för känslig för att se det här. Men jag får bita ihop och göra det bästa av det!

I övrigt så skiner solen idag och jag har suttit ute på balkongen och läst och ätit och nu ska jag hoppa ner i ett varmt bad. 

När jag mår såhär bra under dagen, så brukar det komma en svacka framåt kvällen. Får se om det blir så. I så fall kommer det säkert upp ett till inlägg ikväll. Känner mig lite fångad mellan två måeenden ibland. Lite som vovven på bilden nedan, man sitter fast. Men det börjar ändå släppa och gå åt rätt håll nu. Det händer saker :)

 


Av attviljamabra - 4 september 2014 18:15


Åh, mötet gick jättebra och jag kommer förmodligen att kunna gå iaf en kurs på mitt program under den här terminen. Blev så himmelens glad! Tog en långpromenad runt och tittade på allt fint och alla goa människor. Gick förbi en kyrkogård och hälsade på två släktingar och en vän. Ville liksom dela med mig av glädjen till dem. Ibland undrar jag varför det är så få människor på kyrkogårdarna. Jag behöver få känna att jag fortfarande inkluderar mina nära och kära som vilar där, i saker som händer. Självklart så går jag inte dit överdrivet ofta, men varje gång så är det bara jag och ett par pensionärer där. Oavsett, så var det mysigt, sorgligt och väldigt vackert att få se gravarna och minneslunden igen!

 

Men på en lite mindre väg så fick jag en sån där jobbig flashback-upplevelse. Kan få det när bilar saktar in vid mig eller stannar nära mig, efter en händelse när jag var yngre. Blev halvt förstenad först och kroppen laddar för att springa vid minsta tecken för fara. Sen går ångestreaktionerna igång och man vill bara till något som känns tryggt!
Kanske måste berätta vad som hände för att det ska gå att förstå.

Det var när jag var på väg till en kompis en eftermiddag och gick intill en mindre bilväg. Det var ett dike emellan gångvägen och bilvägen. 
Var en eftermiddag, klockan var inte så mycket, men det började bli vinter och det blir ju mörkt tidigare då så om jag minns rätt så började det skymma. 
Det kom en bil och åkte förbi. Den här vägen är inte särskilt trafikerad och jag la knappt märke till bilen förrän jag hörde att den bromsade in ett par hundra meter bort. Vände mig om och såg att den vände och gasade på rejält tillbaks åt mitt håll. Men jag tänkte inte mer på det utan fortsatte att gå, tills jag hörde en tvärnit bredvid mig och jag liksom fryser till av ljudet. Tittar dit och ser tre män, varav två öppnar sina bildörrar och kutar ut mot mig och hoppar över diket, samtidigt som den bakom ratten ropar "Ta henne då!". Ungefär då släppte min förstelning och jag började springa. Kände ena mannens hand på min arm precis i början men jag måste haft lite bättre teknik när det kom till att springa på isig och hal asfalt än dem och lyckades få upp lite avstånd.
De fortsatte efter mig och jag sprang runt ett hörn och sen snabbt in på en gård. Det var mörkt i huset och jag antog att ingen var hemma så jag gömde mig istället för att ropa på hjälp. Satte mig mellan en kompostlåda och en buske som avgränsade gården från gatan. Männen som sprang efter mig hade inte sett vilken gård jag sprang in på. De gick omkring på andra sidan busken. Vi var så sjukt nära att jag inte vågade andas och jag minns att jag bad till Gud i huvudet att de inte skulle hitta mig. Några grenar år sidan så skulle de ju se mig direkt. Hörde hur en sa något med "vart fan tog hon vägen?" och att den andra svarade att han inte visste. Sen började de prata på ett språk jag inte förstod men blev avbrutna av att bilen ute på vägen tutade och den ena sa typ "fan, vi måste dra" och så sprang dem därifrån.

Minns bara att jag kunde ta ett andetag igen och hur kroppen verkligen skakade, men jag kunde fortfarande inte röra mig. Måste ha suttit kvar där i snön i nån kvart innan jag fick upp mobilen och ringde min vän som jag skulle möta. (Borde ha ringt polisen istället och gett dem signalement på bil och männen, men jag tror jag var lite för chockad för att tänka rätt)

Saken med det där är att det satte sig på något sätt i kroppens minne så den reagerar sådär att den stelnar till och sen vill springa och gömma sig varje gång jag ser en liknande bil som kör nära mig eller ifall en bil saktar in eller bromsar vid mig. Det är jobbigt, även fast det kanske låter som en liten sak, men det sker ändå ganska ofta när man bor relativt centralt och gillar att promenera. Slutade helt promenera efter det där men försöker ju att göra det mer ofta nu. Men muskelminnet vill inte riktigt släppa och då känns det titt som tätt som att man är tillbaks i den här situationen trots att man ju inte är det.  

Så blev det iallafall idag, men det gick över relativt snabbt ändå även fast känslan sitter kvar fortfarande. Blir bara så ledsen när jag inte riktigt lyckas bli av med vissa saker. Har gjort mycket framsteg när det kommer till våldtäkten, tränat bort mycket flashbacks där när det kommer till att känna parfymen som han hade osv, men bilar ska jag tydligen få vara rädd för ett tag till. 

Aja, oavsett så klarade jag ju mig den gången och ska vara tacksam för det. Hade säkert inte varit någon rolig upplevelse ifall de hade lyckats få in mig i den där bilen. 

Förutom den flashbacken så har dagen i alla fall varit toppen. Jag är härmed en tvättäkta student igen och kan börja närma mig mina mål, sakta men säkert.

Hoppas ni som läser den här bloggen ibland har haft en riktigt bra dag!

Presentation


Lever med bland annat svår depression som leder till självmordsbenägenhet. Bloggen är min ventil, ett ställe där jag kan få visa hur jag egentligen mår och vem jag är.
Diagnoser: PTSD, depression, GAD, BDD, social fobi.

Mail: attviljamabra@gmail.com

Kategorier

Gästbok

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
      1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2015
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Länkar

RSS


Skapa flashcards